|
|
|
|
Onsdag 12 oktober 2005
MAGNUS WILLIAM-OLSSON läser arabisk poesi - och hittar kraft för svenska poeter
Den arabiska poesins Edith Södergran, irakiern Badr Shakir
as-Sayyab (1926-64), ber i en berömd, febrigt dödsviss dikt om en
själ som kan "lysa upp natten, för de vägvilla". Läsaren till dikten
anar att själen han ber om i själva verket är poetisk. Och att "de
vägvillas natt" beskriver ett läge för poesin, giltigt då i början
av femtiotalet när modernismen och den fria versen bröt in i den
förut så traditionella arabiska poesin.
När
jag för några veckor sedan samtalade med poeten Fawzi Karim (f. i
Bagdad 1945) menade han att den arabiska poesin i stort sett valt
fel riktning där i det vägvilla mörkret. 2001 publicerade Karim
essän Kejsarens nya kläder (Thiab al imperatoor) - en bok som ännu
bara föreligger på arabiska och som därför endast nått mig som
referat - i vilken han bland annat menar att en mindre retoriskt,
ideologisk och profetisk poesi skulle kunna utgå från as-Sayyab. Där
den arabiska poesin kunde ha blivit epistemologisk och samtalande,
blev den i stället ideologisk och profeterande.
Det
är en intressant tanke. Betraktad från vårt svenska poesiklimat ter
sig den arabiska poesin annars avundsvärd just därför att den
förefaller så viss om sin samhälleliga position. När jag talar med
unga arabiska poeter i dag kan de ha vitt skilda åsikter om hur
poesi bör skrivas och se ut, men det är närmast självklart för dem
att poesin har en politisk betydelse. Och en diktare som
palestiniern Mahmud Darwish kunde åtminstone för några år sedan lätt
fylla Beiruts fotbollsstadium med koncentrerade åhörare.
Men
vad är egentligen 25 000 andäktiga poesifans mot de miljoner som
varje dag ser al-Jazira eller CNN? Och vad gör poe-sin när
massmediala genrer ympar sig på dess tonfall, när bekännelsen,
intimiteten och utsattheten tagits upp av tidningarnas krönikörer,
när det autentiska subjektet adopterats av bloggare och profetians
retorik drivits till vägs ände av politikens talskrivare?
Ett
svar ger Fawzi Karim själv i sin poesi. I boken Epidemiernas
kontinent som nyligen utgivits av bokförlaget Tranan i Jasim
Mohameds och Jan Henrik Swahns översättning möter man en poesi som
komplicerar snarare än förklarar, problematiserar snarare än
förstår, som reagerar snarare än säger emot. Den är en poesi som
möter idéerna med samma misstänksamma intresse som den möter minnena
eller verkligheten.
Epidemiernas
konst är ett slags självbiografi, starkt präglad av exilens
främlingskap inför det välkända. Det Bagdad som Karim skriver fram
bär det idealiserade minnets alla förstorade enskildheter. I
nostalgins ljus lyser caféerna längs Abou-Nouasgatan nästan
öververkliga. Men Karims Bagdad är också det som möter i tv-rutorna
(boken utkom ursprungligen 1995). Även om han längtar hem, så vet
han att hans längtan gäller något förlorat.
I
våras gav bokförlaget Tranan ut en samling av Salim Barakats
märkliga dikter i översättning av Tetz Rooke under titeln Rov. Och
nu alltså Fawzi Karims Epidemiernas kontinent. Låt oss hoppas att
det bara är början. När vår inhemska poesi vägvill försöker
orientera sig i det text- och
medielandskap
som de nya kommunikationsteknikerna på bara några år förändrat i
grunden finns det alla skäl att söka också utanför skolantologierna.
Intresset för det inhemska avantgardets traditioner, för amerikansk
och kontinental modernism och postmodernism är nog bra. Men minst
lika viktigt är det för den svenska poesin att träda i förbindelse
de många utomeuropeiska poetiska traditioner som står inför liknande
utmaningar, men som i kraft av andra traditioner möter dem på
annorlunda vis.
Om
de två diktsamlingarna Tranan släppt i år faktiskt är början på en
utgivning av samtida arabisk poe-si, har förlaget alla chanser att
göra historia.
Publicerad: 2005-10-07